Blir det aldrig varmt i det här jäkla landet?!?
Nu är understället på igen och jag är inomhus. Börjar ju bli lite trött på detta.
Nathan tror att jag har SAD disease: seasonal affective disorder. Ja, kanske inte så konstigt om det senaste året har bestått av mestadels höst och vinter. Nathan tycker att vi ska köpa en hatt med lampor i så det blir som ljusterapi. Jag tycker att han ska köpa en solsemester istället.
Jag såg i en kalender här att sommaren börjar inte förens 1:a december så det är bara att hålla ut ett par veckor till.
Annars så håller vi till i Waverley och målar ett hus en vecka till eller så.
Så otroligt mycket prepjobb innan det blir målat.
Allt tar även lite längre tid när huset är fullt möblerat och det bor en tant i det som har massa gamla saker och ingenstans att ställa undan dem.
Jag har föreslagit en Mr Bean målning: klä in allt som inte ska ha färg på sig i tidningspapper. Stoppa sedan i en raket i färgburken, tänd på och allt är klart!
Nu är det ju lite så vi jobbar redan eftersom vi har en spraymaskin som sköter målandet, inga rollers eller penslar här inte.
Dags att återgå till sandpappret!
Idag är det Nathans födelsedag och det ska firas!
Först ska vi gå på husauktion och sedan blir det lunchbuffé på Valentines. För er som inte vet så är vi veganer. Vi äter inget som kommer från ett djur, men när det kommer till ett buffébord eller mat som är gratis så är alla regler som bortblåsta, man får äta av allt.
Den enda regeln är att vi får inte äta frukost om vi ska gå på buffé.
Nu har jag varit vaken sedan halv åtta imorse och lunchen är inte förens klockan ett, det är två timmar kvar och jag är inte säker på att Nathan vet vad som händer om man låter mig gå hungrig en längre tid men jag är rädd att han snart får veta. När blodsockret är obefintligt förvandlas i princip alla tjejer till ett otrevligt monster. En müslibar kan väl inte göra någon skada? Det är ju för hans skull jag äter den :)
Efter lunch så är det bestämt att vi ska ta en lång promenad i Red Woods skogen här i Rotorua och senare i kväll blir det bio. Det är nämligen canfestivalen här, man tar med sig en konservburk och får en gratis biobiljett i utbyte, mycket fiffigt.
Det hela avrundas med ett besök på det polynesiska spat.
Trevlig dag allihopa!
Här kommer ett gäng bilder från den fortsatta road tripen på den södra ön.
Det här är på The Remakables med Queenstown i bakgrunden, fantastisk skidåkning i vårsolen!
More of the same
Queenstown är en ganska liten stad men väldigt kompakt och full av liv, högsäsongen är under vintertid men det finns massor att göra på sommaren med. Vi kan tänka oss ett renoveringsprojekt här men det finns inte så många "do uppers" och husen är väldigt dyra.
Utsikten från Queenstown!
Efter två dagars skidåkning så bar det av mot västkusten och en vandringsled som kallas för Copeland Track, Underbar natur men riktigt kämpig terräng.
Det tar så lång tid att gå så vi fick börja med svartvita foton! Vårt mål för dagen är att komma till Welcome Flat Hut, som ska ta 7 timmar att vandra till. Nu är det ju inte riktigt så vi jobbar, så vi pushade på och var där efter 6,5 timmar istället.
Det hela börjar med att vi får hoppa över diverse bäckar för att komma till skogen.
Vattnet i åarna kommer från de snötäckta bergen och det är något i marken som gör att det är riktigt turkost.
För att få en sådan här bild så måste du gå på...
...En sån här hängbro. Det kanske inte ser så högt ut
Men jag lovar dig att det kittlar i magen när man står i mitten och det blåser till!
Många snötäckta berg blir det!
Tyvärr har jag inga bilder från stugan som vi bodde i och de varma källorna som fanns där, glömde kameran i väskan när vi gick dit men man kan nog inte få en bättre belöning är varma källor efter en vandring som denna.
Dagen efter bestämde vi oss för att vandra till en annan stuga som låg 3 timmar där ifrån, man skulle tydligen kunna se MT Cook där ifrån (NZ:s högsta berg) för att sedan gå hela vägen tillbaka till stugan vi bodde i för lunch och sedan vidare så vi kom till parkeringen innan det blev mörkt. Tidigt i säng och upp tidigt dagen efter med andra ord!
I'm the king of the world!
På väg till Douglas Rock Hut
Yay, vi klarade det, på två timmar och fyrtiofem minuter! Något MT Cook gick inte att se, vilken var en ganska stor besvikelse.
När vi kom tillbaka till stugan vi bott i över natten så sa värden att om vi gått tio minuter till så skulle vi få se en fantastisk utsikt. Tack för den! Vi klarade dock hela turen på sex timmar och femtio minuter så vi lyckades slå tiden med 10 mins.
En snabb lunch blev det och sedan började vandringen tillbaka igen.
VI hade möjlighet till att stanna i en stuga efter 4 timmar men klockan var fyra och vi kände inte för att vänta in mörkret där utan fortsatte trampa på i en bra takt för att hinna innan klockan blev sju och det skulle vara kolsvart ute,
Man kan väl säga att vi inte riktigt lyckades med det. Den sista halv timman spenderade vi i mörker men en pannlampa. Men vi hittade rätt väg och tog oss över vattnet utan att bli blöta!
Det hela firades med en kaskadspya från mig framme vid bilen. Jag är tydligen inte så vältränad som jag trodde. Totally worth it!
Vi besökte Fox Glacier på vår väg mot Hokitika som skulle bli nästa anhalt.
Ja ja, hur farligt kan det vara?
Gick ju hur bra som helst! :)
Sedan försökte vi förstå vilken bergstopp som verkligen var MT Cook och för att göra det så gick vi till:
Man måste kunna erbjuda något riktigt spektakulärt om man väljer den här skylten!
Och jag måste säga att de lyckade med den! VI kom fram till att MT Cook är piken som sticker upp i mitten av foto.
Efter att ha vilat upp oss i Hokitika hos en vän till Nathan så fortsatte vi vidare och första stoppet var Pancake Rocks i Punakaiki. Klippor som har formats av havet och ser ut som pannkakor på hög.
Sedan var det dags för lite grottor!
Det är inte så lätt att få bra fotot i en grotta som är klosvart men det var en riktigt häftig upplevelse att krypa runt i dem och när vi släckte våra lampor så kunde vi se alla lysmaskar hänga från taket. Det såg ut som en stjärnhimmel.
Lysmaskar
Att inte tänka på att fladdermöss skulle komma flygandes var ganska svårt men jag lyckades behålla lugnet :)
Sista bilden är från Wellingtion, Det är inte en slump att staden kallas för "Windy Wellington"
Nu är det dags att packa bilen ännu en gång och vi ska ge oss av till Whanganui på torsdag för ett nytt målarprojekt.
Ha det!
